Tämjer de mörka krafterna, del III

Det kom lite vinter emellan nattövningarna med härliga skidpass. Men nu så är det dags att ta upp den mörka träningen igen!

Det är pass ca 20 i ordningen och åter har jag min mentor Axel Mattsson från AMträning med mig. Jag har gjort några pass på egen hand, en del med framgång men motgångarna kommer ofta och kan fortfarande vara ganska brutala.

Till kvällens pass har Axel skapat en ny bana, så att jag inte kunnat sitta på kammaren och fuska i förväg. För säkerhets skull tar vi den baklänges när vi väl ger oss av.

Vi repeterar lärosatserna:

  • Förenkla – på riktigt!
  • Var noggrann med genomförandet!
  • Riktning och kartkontakt!

Kartkontakten

Ikväll ska jag ta kartkontakten till en ny nivå. Närhet till kartan ger närhet till planen. Går jag rakt mot nästa hållpunkt? Eftersom sikten är begränsad så blir syftlinjerna kortare, och kart- och kompasskontakten måste bli tajtare.

I svåra diffusa partier, där sankmarker och småhöjder bildar parallella linjer på kartan, är risken för parallellfel brutal på natten. Kursstabiliteten är helt central för att över huvud taget kunna hitta fram och orientera rätt. På natten får man helt enkelt inte tappa bort sig, det är den brutala sanningen.

Första prövningen

Första kontrollerna går bra och vi är inne i orienteringen. Men nu blir det lite svårare, mot 3:an. Första säkra bockas av. Lugnt och jämnt tempo, vidare längs en bergskant och sedan upp på en tvärsgående höjd. Noggrann avläsning av de mindre höjderna och sedan nedför en slutning och pang – där satt den! Skolboksexempel.

Långsträcka – koncentration

Vidare till nästa kontroll. En långsträcka. Ganska stora höjdpartier att passera, gäller att vara noggrann med riktning och plocka hållpunkter för att kunna hålla tempot. Detta är min akilleshäl vid dagorientering. Tänker att det går att slappna av lite nu när det är stora inläsningsobjekt på vägen, rejäla höjder att passera. Hjärnan tappar fokus, funderar plötsligt på något annat och så – pang! Vilken höjd har jag nu framför mig? Börjar söka efter bättre inläsningsobjekt, vinglar lite. Gick jag inte lite mycket vänster nu? Kanske bäst att söka mig lite höger? Sedan kommer tvivlet och så, ja bommen är ett faktum…

Så på natten då? Här finns förstås plats för ännu större misstag, så med Axel bakom axeln är jag på min vakt. Läser karta och kontrollerar riktningen en extra gång, och en till. Och se, ännu ett skolboksexempel läggs till handlingarna. Känslan, den känslan!

Riktningen min vän!

Börjar bli lite modig nu, nästan mallig. Drar iväg mot nästa, ett lästläst parti – tydliga höjder och ett par sankmarker emellan. Passerar också första säkra och vidare upp mot min förlängning efter sista säkra och sedan pang – ajdå! Fast i en mörk gran med bara en meters sikt i varje riktning. Sista säkra var en rund höjd som jag tog norr om, sedan något slarvig med riktningen nedför slänten faller ut lätt till vänster in i grönområdet. Missar med 50-talet meter. Får stanna upp, söker inläsning men mitt i granskogen finns det inte så mycket att läsa på. Blir ett par onödiga minuter att lägga till läroboken.

Passet fortsätter jag börjar skönja att orienteringen har nått en ny nivå. Visst, det är inte felfritt, men jag anar en ny stabilitetsnivå!

Så nu längtar jag till tävlingsdags då jag får mäta mina krafter på allvar. KM-natt, jag har aldrig varit så laddad!

Tämjer de mörka krafterna, del II

Vi ska ut på ett nattpass. Jobbet spökar i bakgrunden, lunchen blev hastigt inmundigad mellan Teams-möten. Skönt att komma iväg på träning.

Inläsning för förenkling

Rensa hjärnan och fokusera

Men vänta lite nu. Starten har redan gått! Att träna kopplar av hjärnan från jobbet men det går inte av sig själv. Att rensa hjärnan för att fokusera på träningen startar när träningskläderna åker på. Vad sa nu coachen Axel att jag skulle fokusera på?

  • Arbetet med kompassen
  • Använd de stora höjderna
  • Avståndsbedömningen

Repeterar instruktionerna inför passet på väg i bilen till nattpass nummer 9 i ordningen.

Förenkla, på riktigt

Vi diskuterar vägvalet till första. Jag vill gå rakt på. Fint höjdparti att passera, borde vara enkelt. Men Axel vill annorlunda. Följ stigen! Det tar kanske 30 sekunder till, men ger mer tid att läsa in sträckan, avgöra exakt hur kontrollen ska tas.

Vi förenklar på riktigt. Frestelsen att gå rakt på och läsa längs vägen måste bort. Välj det enkla och genomför det vägvalet distinkt så blir tidstillägget inte så stort, men i gengäld går det lättare, med färre bommar, tryggheten växer och med den följer en positiv spiral.

Första kontrollen plockas också med en bra ingång och känsla. Hjärnan börjar kalibrera in sig till mörkret, avståndsbedömningen börjar klarna. Modet växer.

De stora höjderna

Vi drar vidare, mot svårare terräng. Väljer de stora höjderna, går hela vägen upp. På natten måste man komma närmare, inte nöja sig med att skönja höjden på avstånd. Riktningen på höjdformationen är svår att se i mörkret. Axel coachar:

“Gå upp på höjden, ta de där extra 10-30 metrarna, lägg några sekunder för extra säkerhet”. Formationen av berget syns bättre uppifrån. Det är glesare skog, löpbarheten bättre, lättare att gå rakt och hålla sin kurs. Sant på dagen, fast ännu viktigare på natten.

Vi fortsätter och tipsen om förenklingar fortsätter. Vänster, höger eller rakt på? Vad är lättast in till kontrollen? Att förenkla är en dygd!

Träningen är över och mantrat “Välj det rätta, välj det lätta!” ekar på väg hem. Hjärnan har fått ny energi.

Tämjer de mörka krafterna, del I

Författaren läser in sig. Foto: Axel Mattsson.

Du ser ljuskäglorna i skogen. De rör sig vackert över höjderna och ned i sänkorna. Säkert letar de sig fram till reflexstavarna, som målsökande robotar. Hur går det till? Hur klarar eliten att orientera så säkert på natten, med sådant tempo? 

Jag försöker lära mig och tänker i en liten mini-serie här på bloggen dela med mig av de tips jag fångar upp på vägen. Från fullständig amatör till, förhoppningsvis, någon som kan klara att tämja mörkrets krafter och njuta av nattorienteringens mytomspunna utmaningar. 

Målbilden

  1. Kunna hantera en nattsträcka på 10-mila. 
  2. Bli en säkrare orienterare på dagen. 

Jag har flera vittnesmål om att det andra målet kommer på köpet när man lärt sig bemästra mörkret. Det går nämligen inte att slarva i nattorientering. Bemästrar man mörkret så blir dagen betydligt enklare, och roligare! 

Startläget

Jag bedömer min egen förmåga till medelgod löpare på dagen. Springer tävlingsklass H45. För ett par år sedan var bommarna långa och många men numera är de färre och mindre graverande. På natten däremot är jag som om jag vore nybörjare. Försöker intala mig att det bara gäller att skärpa sig lite extra, att tekniken från dagen också gäller på natten, men det är något som definitivt inte räcker. Gång på gång går jag från ”det här känns ju rätt bra” till ”vad tusan hände där?” Totalt mörker, total snurr på kompassen, totalt borta. Och det tar sjukt lång tid att hitta något att läsa in sig på. 

Satsningen

Så hur ska jag lära mig att tämja mörkrets krafter? Till min hjälp har jag köpt några timmars coachning från Axel Mattsson på AM Träning. När jag var ny i Järla drev Axel elit-satsningen och i herrarnas omklädningsrum från den tiden minns jag ett av målen för eliten: ”Minst 30 nattpass”. Det ska väl inte vara omöjligt för en motionär heller? Ett par pass i veckan bara så…  

Den första prövningen – säkrare kompass! 

De första turerna är nu avklarade och jag befinner mig nu en bit in i satsningen. Största framgången så här långt är nog att jag lärt mig en mer noggrann hantering av kompassen. På natten lockas jag lätt ut ur kurs. Sugs in i lättlöpta stråk, tappar känsla för riktning när ett stort nedfallet träd ska passeras och hamnar snett. Försöker syfta mig fram genom en passage av höjdpartier utan att ha en bestämda punkter för riktningsändring nedför sluttningar. På dagen kunde ofta dessa lockelser ur kurs rättas upp genom mer eller mindre slumpmässiga inläsningspunkter längs vägen, men nattens mörka krafter är obeveklig i hur den utdelar straff för sådant slarv.

Så nu är jag på gång! Med ett par tips i bagaget så är det bara att satsa framåt. I nästa inlägg återkommer jag med fler tips jag får på vägen. Väl mött i mörkret! 

Orientera året runt

Under den mörka perioden tänder vi pannlamporna. När snön uteblir till jul fortsätter vi i skogen. Vi trotsar dålig vinter och njuter istället av att kunna träna i goda förhållanden. Kallt, visst, men inte värre än att lite neoprensockar och ett par skidhandskar och träningsmössa kan göra resan över stock och sten, mosse och bergknalle njutbar.

Vi i Järla fortsätter våra aktiviteter fram till jul, gör ett kortare uppehåll över helgerna, och kör sedan vidare i januari. Blir det snö drar vi på oss längdskidorna, absolut. Men blir det ingen snö kör vi löpning och teknikträning!

Emma sjunger på Junior-VM

I sommar avgörs Junior-VM i Scoul i Schweiz. Där kommer Järla representeras av Emma Sundvall som fått äran att sjunga den officiella JVM-låten då rykten om hennes sångkunskaper har nått hela vägen till Schweiz. Låten ”Our Road” har hon gjort tillsammans med sin bror Johan.

 

Olles bästa tips: Orientera här och nu!

Vi bjöd in föreningens främste elitherre Olle Boström för att få tips och coachning inför säsongen. Första frågan handlade om hur eliten ens vågar springa så fort som de gör.

Breddgruppen (BG): Går inte fötterna sönder?

Olle: Ja, fötterna är faktiskt ett problem för många elitorienterare. Men man vänjer sig – kroppen vänjer sig, motoriken förbättras efter hand och man får ett väldigt flyt i löpningen. Vi kan ju jämföra med MTB-åkarna som far fram på smala stigar i skogen. Det ser helt overkligt ut för den ovane, men de har övat ganska mycket!

BG: Hur orientar du? Följer du alltid en plan?

Olle: Jag sätter alltid en plan. Det är jätteviktigt. Från kontrollen planerar jag mina vägval och noterar vilka hållpunkter som jag ska ha koll på under vägen. Allt handlar sedan om att fokusera på att genomföra planen. Plan – hållpunkter – genomförande, det är kärnan i orientering.

BG: Tvingas du ibland lägga om planen? Byta vägval?

Olle: Det är klart att man måste vara flexibel om terrängen är svårare än jag uppskattat och jag ser att det går snabbare att springa på ett annat sätt. Men jag tvekar aldrig egentligen – det tar bara tid och du tappar fokus.

BG: Lägger du upp planen utifrån hur du ska ta kontrollen eller bestämmer du vägvalet utifrån var du befinner dig?

Olle: Jag har provat lite olika. Nu försöker jag lägga planen utfrån där jag befinner mig och göra vägval som är snabbast mot kontrollen. I svensk terräng i medeldistans så är det oftast rätt att gå så rakt som möjligt och jag är trygg i att ta kontrollpunkten rakt på. Men vad som är rätt här skiljer sig säkert från orienterare till orienterare.

BG: Hur långt i förväg lägger du upp planen? Har du koll på långa vägval tidigt?

Olle: Jag försöker orientera här och nu. Att ligga långt fram tar bort fokus från här och nu och man tappar tempo. Undantaget är om det blir väldigt lättorienterade partier. Då kan jag passa på att läsa in mig för kommande sträckor.

BG: När det går fel då. Hur undviker man att tappa bort sig?

Olle: Oerfarna orienterare har ofta problem att korrekt översätta kartan till verkligheten och tvärtom. Här krävs det mycket vana. Efter hand lär man sig uppskatta höjder och annan terräng bra vilket gör att man gör mycket färre misstag, man har lättare att följa sin plan och noterar ofta snabbt om något inte stämmer.

För elitorienterare tror jag mer det handlar om att behålla fokus. Man kan tappa fokus på grund av dålig uppladdning, trötthet eller stress av att andra löpare i skogen eller tävlingssituationen. Men när du är ute på banan är det bara du och banan. Andra orienterare är helt ointressant och det gäller att tänka bort allt som kan störa din plan.

BG: Vad gör du när du tappar bort dig. Eller gör du någonsin det?

Olle: Jo, det kan ju hända oss också. Man måste behålla lugnet. Det slås man av när det gäller de bästa orienterarna. Allt går väldigt lugnt till, aldrig någon stress.

Kommer du bort dig så tänk logiskt. Var har jag min senaste säkra punkt? Hur långt och i vilken riktning har jag sprungit från den punkten? Då finns ett ganska litet område som jag kan befinna mig i. Vilka punkter kan jag läsa in mig på?

BG: Hur bär man sig åt när det är långa sträcker in mot kontrollen med väldigt diffus terräng?

Olle: Det är klart att när jag får en sträcka som är utmanande så försöker jag vara extra noggrann. Ett exempel var en tävling där kontrollen låg 300 meter nedför en slänt med tätbevuxen skog och inga detaljer att läsa in sig på. Då vill jag veta exakt var jag går ned i slänten och sedan håller jag kontroll på kursen och räknar höjdkurvorna jag tar mig nedför. Sedan får man vara beredd på att kontrollen kan sitta 30-50 meter vänster eller höger om färdriktningen.

BG: Tar du ut kompasskursen?

Olle: Jag springer med tumkompass och jag använder den för att hålla kartan i norr hela tiden. Men jag tar egentligen aldrig ut kursen i klassik bemärkelse, jag litar på min egen känsla för kursen om jag har kartan rätt riktad.

BG: Drar du ned på tempot när du lägger upp planen för nästa kontroll?

Olle: Jag behöver i allmänhet inte göra det. Men för en nybörjare är det nog klokt att unna sig extra tid för att göra vägvalet. Generellt ska man vara generös med tid när det behövs så att man kan springa snabbt och tryggt sedan! Ibland ser jag orienterare som hoppar över vätskan på en långdistans. Det är bara dumt. Att stanna fem-tio sekunder där har man ju igen alla gånger.

BG: Har du något sista tips?

Olle: Jo, ett träningstips är faktiskt att tala högt för sig själv i skogen. Det kan hjälpa dig att fokusera på orienteringen. Berätta för dig själv vad din plan är och bocka sedan av hållpunkterna!

Vi tackar för tipsen och laddar här och nu för en fokuserad säsong!

Skuruloppet föregångaren till Sicklaloppet

Redan för 100 år sedan arrangerade Järla IF en löpartävling i Nacka som hette Skuruloppet – föregångaren till dagens Sicklaloppet. Skuruloppet var dock inte 10 km utan 11 km och banan med start och mål i Järla gick till Skurubron och tillbaka.

I premiärupplagan 1915 startade 14 löpare och segrade gjorde Vitalis Karlsson, Tranebergs IF med tiden 37.41 min. Järlas bästa löpare var Gustaf Grüner som var sexa. Segraren Vitalis Karlsson vann även samma år första upplagan av Hässelbyloppet som då var 14 km. 1922 hade Skuruloppet växt och 38 löpare deltog och 1924 sattes nytt banrekord av E. Lundström, IF Allround med tiden 36.01.

Räknat på kilometertid hade 1924 års segrare E. Lundström alltså haft en sluttid av 32.40 på 10 km vilket hade placerat honom på fjärde plats i Sicklaloppet 2015!

Skuruloppet lades ner med tiden och det dröjde ända till 2011 innan Sicklaloppet hade sin premiärupplaga. Skuruloppet arrangerades liksom Sicklaloppet av Järla IF.

/tt

lopare

Två hemvändare packar väskorna

Fem år går fort, dags för Morten och Mats att packa väskorna. Tack för allt som ni tillfört Järlafamiljen och på det sätt ni bidragit till att utveckla Järla till en av världens bästa orienteringsklubbar.

Läs Morten och Mats egna ord på hemsidan.

mats 2

morten 2

Arvids äventyr på Militär-OS

12064079_1054090227945792_283109265_nHösten 2014 gjorde jag GMU (Grundläggande Militär Utbildning) i Karlsborg, därefter tog jag anställning och fortsatte min soldatutbildning under våren. Från flera håll fick jag höra att jag borde g
å med i orienteringssektionen i försvarsmakten så det gjorde jag. I maj åkte jag på nordiska militärmästerskapen i orientering i Danmark och sprang hyfsat bra. Sen i juni fick jag det roliga beskedet att jag skulle få åka på Military World Games i Sydkorea och jag började träningen inför det. Dessvärre så ramlade jag när
jag körde hinderbana och bröt handleden bland annat båtbenet vilket försvårade min träning efter det. Frågan var också om jag ens skulle kunna orientera men efter bra lopp på försvarsmästerskapen så kände jag att det var inga problem.

Torsdagen första oktober samlades alla svenskar på Arlanda för att flyga till Sydkorea och delta i Military World Games. Sverige deltog i 7 sporter där bland annat orientering, maraton och militär femkamp. Jag deltog såklart i orientering. Totalt deltog omkring 8000 deltagare! Framme i Seoul som är huvudstaden fick åka buss i 3 timmar för att ta oss till arenan där invigningen var. Invigningen var helt sjuk med massa framträdanden, t12167615_1054090211279127_1078693446_nyp som på OS. Efter det åkte vi till boendet och sov bort jetlaget. Eftersom vi inte skulle tävla förrän på onsdagen så körde jag intervaller på lördagen för att väcka kroppen och turistade på söndagen med att titta på buddistiska tempel. På måndagen hade vi orienteringsträning för att få känna på terrängen. Terrängen där vi var är det jättekuperat där man nästan måste dra sig upp med hjälp av träden för att komma upp och som grädde på moset så är det oframkomligt i skogen på grund av att det är mycket taggbuskar. Så lärdomen från träningen var att spring på stigar så mycket som möjligt. På tisdagen vilade och på onsdagen var det medeldistans. I flera andra länder är landslagslöparna anställda av militären för att kunna satsa som de vill. Det medför att bland annat Ryssland och Schweiz ställde upp med väldigt starka trupper. Medeldistansen var 4 km med 300 meters stigning och vinnartiden var 33 minuter. För min del så gick det inte så bra då jag gick ut för hårt och blev trött och gjorde några oförklarliga missar. Vann gjorde ryske Dimitri Tsvetkov.
Resultat medeldistans 
På torsdagen var det långdistans som var 9 km med 600 meters 12166973_1054090787945736_533537097_nstigning och en vinnartid på 86 minuter. Denna dag hade jag bestämt mig för att spara på krafterna för att orka hela vägen. Taktiken fungerade i kanske 4 km, sen blev jag jättetrött och fick slita för att ta mig runt banan. Vann gjorde schweizaren Mathias Kyburz.
På fredagen åkte vissa in till Seoul men jag stannade kvar på boendet och vilade och joggade mig pigg inför lördagens stafett där jag fick springa sista i Sveriges förstalag. Stafetten var inte lika kuperad som de tidigare tävlingarna så banan var 5,6km med 180 meters stigning och den bästa sprang på 38 minuter. Jag sprang ut som 12:a och höll min placering. Det var väldigt kul att springa med världseliten. På söndagen var det avslutningsceremoni som också var galen. På måndagen satte vi oss på flyget hem. Nu gäller det att ha en bra vinterträning för nästa år går militära orienterings-VM i Brasilien!12083755_10205221270148143_1825205209_n

Som att stiga in i Järlagårdens omklädningsrum på 90-talet…

Asplund i högsätet med Robban och Leffe bredvid sig. Erik, Tranan, Jonas Rodhe, Henke och även Olle syns på bilden.

Farsan, Ragge, fyllde nyligen 90 år.  Det bjöds på lite smått att äta och dricka för de som hade vägarna förbi. Denna gång utan någon rökfisk eller röding från Gäddede men däremot lokalproducerad getost från Kramfors (medskick från kusin).

Efter en lite lugn inledning ramlade det in ett rejält gäng Järlaiter och snart var farsans lilla kök lika trångt som på Järlagården. Nästan 25 personer trängdes och diskuterade laguttagningar och SM/VM-resultat kryddat med  berättelser om gamla tiders profiler och bravader. Allt med farsan i centrum och självklart med det bästa laget på 25-manna helt klart. Med alla gamla kämpar som dykt upp så var det som att komma in i omklädningsrummet på Järlagården någon gång på 90-talet. Samma personer och samma snack, nu även kryddat med lite nyare världsstjärnor.

Bäst att äta lite innan det kommer gäster...När krutröken lagt sig, getosten tagit slut och gästerna gått hem var det dags att se över alla fina presenter och gratulationer som kommit. Pappa vill därför genom mig rikta ett tack till alla som uppvaktat honom och även gett presenter/blommor.

Ett stort tack till er alla säger Ragge genom sonen Jonas.