Orientera året runt

Under den mörka perioden tänder vi pannlamporna. När snön uteblir till jul fortsätter vi i skogen. Vi trotsar dålig vinter och njuter istället av att kunna träna i goda förhållanden. Kallt, visst, men inte värre än att lite neoprensockar och ett par skidhandskar och träningsmössa kan göra resan över stock och sten, mosse och bergknalle njutbar.

Vi i Järla fortsätter våra aktiviteter fram till jul, gör ett kortare uppehåll över helgerna, och kör sedan vidare i januari. Blir det snö drar vi på oss längdskidorna, absolut. Men blir det ingen snö kör vi löpning och teknikträning!

Olles bästa tips: Orientera här och nu!

Vi bjöd in föreningens främste elitherre Olle Boström för att få tips och coachning inför säsongen. Första frågan handlade om hur eliten ens vågar springa så fort som de gör.

Breddgruppen (BG): Går inte fötterna sönder?

Olle: Ja, fötterna är faktiskt ett problem för många elitorienterare. Men man vänjer sig – kroppen vänjer sig, motoriken förbättras efter hand och man får ett väldigt flyt i löpningen. Vi kan ju jämföra med MTB-åkarna som far fram på smala stigar i skogen. Det ser helt overkligt ut för den ovane, men de har övat ganska mycket!

BG: Hur orientar du? Följer du alltid en plan?

Olle: Jag sätter alltid en plan. Det är jätteviktigt. Från kontrollen planerar jag mina vägval och noterar vilka hållpunkter som jag ska ha koll på under vägen. Allt handlar sedan om att fokusera på att genomföra planen. Plan – hållpunkter – genomförande, det är kärnan i orientering.

BG: Tvingas du ibland lägga om planen? Byta vägval?

Olle: Det är klart att man måste vara flexibel om terrängen är svårare än jag uppskattat och jag ser att det går snabbare att springa på ett annat sätt. Men jag tvekar aldrig egentligen – det tar bara tid och du tappar fokus.

BG: Lägger du upp planen utifrån hur du ska ta kontrollen eller bestämmer du vägvalet utifrån var du befinner dig?

Olle: Jag har provat lite olika. Nu försöker jag lägga planen utfrån där jag befinner mig och göra vägval som är snabbast mot kontrollen. I svensk terräng i medeldistans så är det oftast rätt att gå så rakt som möjligt och jag är trygg i att ta kontrollpunkten rakt på. Men vad som är rätt här skiljer sig säkert från orienterare till orienterare.

BG: Hur långt i förväg lägger du upp planen? Har du koll på långa vägval tidigt?

Olle: Jag försöker orientera här och nu. Att ligga långt fram tar bort fokus från här och nu och man tappar tempo. Undantaget är om det blir väldigt lättorienterade partier. Då kan jag passa på att läsa in mig för kommande sträckor.

BG: När det går fel då. Hur undviker man att tappa bort sig?

Olle: Oerfarna orienterare har ofta problem att korrekt översätta kartan till verkligheten och tvärtom. Här krävs det mycket vana. Efter hand lär man sig uppskatta höjder och annan terräng bra vilket gör att man gör mycket färre misstag, man har lättare att följa sin plan och noterar ofta snabbt om något inte stämmer.

För elitorienterare tror jag mer det handlar om att behålla fokus. Man kan tappa fokus på grund av dålig uppladdning, trötthet eller stress av att andra löpare i skogen eller tävlingssituationen. Men när du är ute på banan är det bara du och banan. Andra orienterare är helt ointressant och det gäller att tänka bort allt som kan störa din plan.

BG: Vad gör du när du tappar bort dig. Eller gör du någonsin det?

Olle: Jo, det kan ju hända oss också. Man måste behålla lugnet. Det slås man av när det gäller de bästa orienterarna. Allt går väldigt lugnt till, aldrig någon stress.

Kommer du bort dig så tänk logiskt. Var har jag min senaste säkra punkt? Hur långt och i vilken riktning har jag sprungit från den punkten? Då finns ett ganska litet område som jag kan befinna mig i. Vilka punkter kan jag läsa in mig på?

BG: Hur bär man sig åt när det är långa sträcker in mot kontrollen med väldigt diffus terräng?

Olle: Det är klart att när jag får en sträcka som är utmanande så försöker jag vara extra noggrann. Ett exempel var en tävling där kontrollen låg 300 meter nedför en slänt med tätbevuxen skog och inga detaljer att läsa in sig på. Då vill jag veta exakt var jag går ned i slänten och sedan håller jag kontroll på kursen och räknar höjdkurvorna jag tar mig nedför. Sedan får man vara beredd på att kontrollen kan sitta 30-50 meter vänster eller höger om färdriktningen.

BG: Tar du ut kompasskursen?

Olle: Jag springer med tumkompass och jag använder den för att hålla kartan i norr hela tiden. Men jag tar egentligen aldrig ut kursen i klassik bemärkelse, jag litar på min egen känsla för kursen om jag har kartan rätt riktad.

BG: Drar du ned på tempot när du lägger upp planen för nästa kontroll?

Olle: Jag behöver i allmänhet inte göra det. Men för en nybörjare är det nog klokt att unna sig extra tid för att göra vägvalet. Generellt ska man vara generös med tid när det behövs så att man kan springa snabbt och tryggt sedan! Ibland ser jag orienterare som hoppar över vätskan på en långdistans. Det är bara dumt. Att stanna fem-tio sekunder där har man ju igen alla gånger.

BG: Har du något sista tips?

Olle: Jo, ett träningstips är faktiskt att tala högt för sig själv i skogen. Det kan hjälpa dig att fokusera på orienteringen. Berätta för dig själv vad din plan är och bocka sedan av hållpunkterna!

Vi tackar för tipsen och laddar här och nu för en fokuserad säsong!

En återvändares bekännelser

Det kom smygande. Mitt intresse att återvända till orienteringen efter drygt 25 års uppehåll. Surfade in på Järlas hemsida och några grannklubbar för att se om sporten fått något lyft av den stora löpartrenden. Beställde några Friska Nacka-kartor så där lite i smyg. Det handlade inte om någon satsning. Bara ett par motionspass. Skulle vara skönt att fokusera hjärnan på något medan man springer. Behövde ändå röra på mig.

Några veckor senare var det dags att investera i ett par riktiga orienteringsskor igen. Men hu vad långsamt det gick. Hade inget minne av att det kan ta 15+ minuter för att springa en kilometer i terrängen. Går klockan fel? Och vad svåra de var att hitta, de där förrädiskt smala stavarna i skogen. Ägnade lika mycket tid att leta som att springa. Bara då och då infann sig något som kunde betraktas som flyt. En känsla som alltför ofta övergick i Den Stora Förvirringen.

Började längta efter nästa kartsläpp från Friska Nacka. Nytt område, nya utmaningar. Helgträningen följde ett mönster. Cykel ut, sedan en timme i skogen och cykel hem. När alla kontroller var tagna, så var det bara på det igen fast åt andra hållet. Fortsatt förvirring. Fortsatt uppförsbacke. Men säkerheten förbättrades ändå successivt.

Så hörde plötsligt min gammal arbetskollega Niclas av sig och undrade jag om jag skulle springa en tävling som låg ett par veckor fram i tiden. Det är nu exakt ett år sedan. Jag hade i och för sig inget för mig. Och jag var ju medlem i Järla för att stödja de lokala satsningarna, så visst, några hinder fanns väl inte. (Klubblös var då ett okänt begrepp för mig.) Sagt och gjort. Skaffade inloggning till Eventor, Sportident-bricka, en vettig kompass.

Tävlingsinstinkten tog nu över. Orken var inte samma som för 25 år sedan. Och jag hade inte något svart bälte i orientering. Men från en hyfsat låg nivå kan en utvecklingskurva bli desto brantare, tänkte jag.

Om det var roligt att trimorientera, så blev tävlingarna barnsligt spännande. Och även när Den Stora Förvirringen inträdde, och det händer alltjämt fortfarande ska tilläggas, så medgav den nya tekniken precisa jämförelser mellan kontrollerna. Hade jag möjligen gått snabbare än andra betydligt starkare löpare mellan 4:an och 5:an? Det fanns alltid ljusglimtar att glädjas åt. Barnsligt? Javisst. Stimulerande? Absolut!

Sedan den där tävlingen för ett år sedan försöker jag hålla tisdagskvällarna lediga i kalendern. Krävande jobbutmaningar från sättas i väntläge. Kroppen och huvudet behöver regelbunden rekreation och nytt syre. Orientering är själavård i den högre skolan. Inte behövs det något kort på gymmet eller någon dyr investering i Personlig Tränare; Skogen är fri, och i Järla finns plats för både elitsatsande unga och för ”återvändare”.