Inte många skälvande dagar kvar nu på Järlas 99:onde år. Inte mycket vinter heller är det. Men en sak är sig lik – julgransförsäljning. Denna livsbejakande och fostrande aktivitet som får vem som helst att kvickna till en blöt, sur och mörk lördagsmorgon i sena december.
Försäljningsstället längs Kvarnholmsvägen i Henriksdal är inget kul ställe. Här precis bredvid parkeringsgaraget som måste vara Nackas fulaste byggnad tillbringar jag några timmar i spöregnet iförd galonställ och diskhandskar tillsammans med Elin.
Vi gör vårt bästa för att hålla igång och få stil på granarna vid det hemska stället längs den sprängda bergväggen och betongputsen medan bilarna rusar förbi och sprutar ännu mer vatten på oss. Samtidigt surrar helikoptrarna standby borta över Kärrtorps antinasistdemostrationer och jag längtar hem till julskinkan mer och mer. Granskyltarna blåser ner om och om igen och fukten kryper mig under skinnet.
Jag skrattar åt eländet och känner förkylningen komma krypande och inser att ingen frivillig person kommer att komma gående till detta ställe på jorden denna dag.
Men hur som helst så visar det sig vara en lyckad försäljningsdag i detta Nackas hades. Kunderna svänger in med sina SUV:ar och sliter åt sig kungsgranar och utomhusgranar för trädgårdar på löpande bana. Flera dyker också upp och undrar var Lasse Kleen håller hus. ”Julen är inte sig lik utan att köpa en gran av Lasse”, säger en överförfriskade äldre herre som kanske inte är jättestadig vid ratten.
Vi hinner knappt resa upp alla granar och få av strumpan på dem innan de ska in i strumpmaskinen igen och bytas mot en blöt och sladdrig femhundring.
När jag åker hem slås jag ännu en gång vilken insats jag gjort för samhället och hur dessa tre små korta timmar har satt avtryck i mitt liv igen.
Njut av julen så laddar vi för 100-årsjubileumet nästa år!
/tt
Speak Your Mind