Det doftar sågspån och Zingo

Det fortsätter att snöa och SMHI varnar folk att gå ut. Därför fortsätter vi med skidnostalgi i kubik. Nu har bloggen nått ända till Karlstad och fd Järlaiter. Det är Åke Svensson (grabben i den gröna jackan) som delar med sig av historien. De som är kvar i klubben och kommer ihåg drickan i pannrummet är nog lätt räknade. Men som Asplund sa nyss i telefonen – ”Kanske bara ett fåtal som är intresserade men det skiter vi i.”

// Jonas den gamle

Här kommer Åkes text:

ake-svensson

Sågspånet ligger fuktigt och nylagt på mitt elljusspår. Det ringlar sig fram genom skogen  som en sträng av snö. Doften väcker minnen från flydda dagar när jag längtade efter varje pass på Nacka IPs sågspånsslinga och kolstybb och 70-20 i poplinoverall och Adidas Rom från Hasse och Margarethas sport på Folkungagatan och efteråt den obligatoriska Zingon i serveringen.

Tänk vad dofter kan bära minnen. Det var länge sen jag klev ut på ett elljusspår där det nyligen lagts sågspån, riktigt spån och inte flis eller bark. Det doftar på ett alldeles särskilt sätt och doften kopplar direkt till mitt idrottandes alldeles första stapplande steg. Jag minns det som igår, första besöket i en sportaffär, Hasses och Margarethas på Folkungatan på Söder, ett stenkast från farmor och farfar. Skorna var i blå mocca och hette Adidas Rom. Det doftade speciellt ur Adidas-kartongen, nya träningsskor, min första riktiga Adidas-skor. Idag skulle ingen springa i sådana skor men då var det det enda som fanns. Det skulle ta några år till innan Adidas SL 72 kom och sen uppföljarna SL76 och SL80. Efter dom kom svenska Hunt – minns nån dom idag? – och sen revolutionerade Karhu världen med luftkudde i hälen. Till Stockholm Marathon 1980 köpte jag mina första Nike med den revolutionerande våffelsulan. Dofter leder minnet på villovägar, det var inte skor jag skulle berätta om, det var Nacka IP och dom första åren i idrottslivet.

Vi tränade på Järlagården på tisdagar och på Nacka IP på torsdagar. Sporthallen låg inklämd bredvid Eklidens skola där Ulf Lundell bara några år tidigare just klivit ur skolan. Runt sporthallen och idrottsplatsen gick ett litet och smalt elljusspår på kanske 1.5 km. Det följde staket på trafikleden och gick sen upp bakom läktaren till idrottsplatsen. Vi brukade skynda oss ut och värma upp med ett hoppa höjd innan dom stora killarna och tjejerna kom. Sen blev det ett uppvärmningsvarv på elljuset innan vi ställdes upp oss på kolstybben för 70-20 intervaller. Det var Svenne Österberg som ledde träningarna och han stod alltid i mitten med sin visselpipa. Svenne var pappa till Bernt ”Bernte” Österberg som redan då var en lovande löpare och skidåkare och lite av min idol. ”Bernte” var lika bra som eller bättre än Örjan Blomqvist från Lidingö både i löpning och skidåkning och såklart höll vi småkillar på Bernte i den ständiga kampen mellan norr och söder i stan.

Intervallerna var tuffa. Vi hängde ju på dom stora killarna och sprang väl mesta tiden alldeles för fort med mjölksyra i benen. Det var kanske inte helt rätt men det gav en hårdhet som satte spår för livet. Jag har alltid haft lätt för intervaller och tycker fortfarande det är roligt vilket nog till stor del är Svenne Österbergs förtjänst.

Vaktis på Nacka IP var Lennart Pettersson som också var med i Järla. Av honom fick vi ibland fribiljetter till hockeymatcher på Nacka IP. Tack vare Lennart har jag sett Brynäs på utomhusrink. Brynäs med Lars-Göran Nilsson, min stora idol och andra storheter som Inge Hammarström och Tord Lundström. Jag ville alltid vara Brynäs när vi lira hockey och alltid Lars-Göran Nilsson. Mamma sydde en Brynäs-tröja till mig men det svarta tyget var slut så den blev i blått, blått med gula och röda ränder blev ju Djurgårn och tröjan inte så mycket använd på grund av det.

Efter träningen duschade vi och badade bastu. Det var fina tider både på Järlagården och på Nacka sporthall för det vankades alltid Zingo. På Järlagården stod det en back dricka i pannrummet och ett kaffefat bredvid där vi la våra 50-öringar. Smaken av varm Zingo och pannrumsdoften är för evigt kopplad till Järlagården. På sporthallen fanns en cafeteria dit vi skyndade oss, fick pengar av pappa och sprang iväg före. Mer Zingo såklart och gärna en negerboll också. Hela den där tiden på Järlagården och Nacka IP doftar sågspån och Zingo, och kanske också lite nya Adidas Rom i blå mocca. Jag sprang i dom tills det gick hål i sulan under framfoten och strumpan blev blöt. Kanske beskriver det här en slags kärlek som uppstod där i det gryende 70-talet? En kärlek som består.

Åke Svensson

Kommentarer

  1. Gärna 2 eller fler nr per år av Magazinet – men då med någon annan än undertecknad som gör ut tidningen.

    I klubbarbete finns ofta en skön inställning att ”kan man inte göra så här…” och sedan hoppas den som kommer med förslaget att just den där ”man” är någon annan som med hull och hår kastar sig över det lysande förslaget…

    Jorå, så att…

  2. Tranan>>upp med blicken! Vi måste bli mer offensiva även i det stödjande klubbarbetet.
    Två nummer per år av Mazarinen. Åke går in som redaktör? Du är ju Chefredaktör.
    Om det behövs en politisk redaktör – så anmäler jag mig…

  3. Åke den gamle säger:

    Tack för alla fina kommentarer. Kan kanske bli nån rad nostalgi till när andan faller på.

  4. Underbar Järlanostalig! Visserligen lite före min tid men visst får jag också lite vibbar av mina första år i Järla i början av 80-talet med Hasse Regnell, Lente och Sigvard. Stämningen i elljusbelysningen på Nacka IP och dofterna på Järlgården. En fostrande tid.

    Redaktörsplatsen är ledig.

  5. Jonas den gamle säger:

    Nu tror jag att ”Järlas bästa gångorienterare” får darr på rösten. Visst var det tider med Svenne Österberg, Bert, hustomten, Lente, Erik och Nancy, kulstötarringen bakom stugan och drickan i pannrummet som ingen betalade för.
    Åke har en blogg, det är därifrån texten kommer – http://akesvensson.blogg.se/.

  6. Åke>>den totala nostalgitrippen. Varför är inte du redaktör för Järlamazinet?

    Det hittils bästa inlägget i Järlabloggens historia.

Lämna en kommentar

*

17 − elva =