Med smak av blod

Det är inte ofta det händer. Men nu har det hänt igen. Jag vet precis när det var senaste gången, på ett 15 km fristils-DM på Ursvik för fyra år sedan. Det är bara sådana gånger det händer, att man tar ut sig så till den grad att det verkligen smakar blod i munnen. Jag visste det direkt, den där karaktäristiska järnsmaken som får mig att stoppa in fingrarna i munnen för att se om de är röda. Men det är dom inte, det bara smakar blod för att du är så jävla trött och slutkörd.

Men nu var det inte ett DM-lopp på skidor utan efter två dagars fruktansvärd stenhård träning med Järla. Låt mig berätta. I måndags tvingade Maria oss till spänstträning med hundratalet nya övningar. Upphopp, utfallssteg, mångsteg, bakåtlöpning och övningar där det bara smällde till tills jag blev alldeles förvirrad och musklerna bara darrade så jag var tvungen att panikstretcha efter en halvtimme.

Dagen efter tvingade jag min kropp som fortfarande darrade men som kändes okej att köra fyraminutersintervaller från Järlagården. Med en lånad lampa likt en långtradarstrålkastare kände jag mig åtminstone ha lite självförtroende även om ångesten inför dessa jävliga intervaller fanns där i magsäcken nånstans redan på eftermidagen. På gärdet och det är bara några minuter kvar, blicken börjar flacka, adrenalinet rinner till och det knyter sig lite i magen. Jag vill bara vara först, starkast och snabbast men jag vet att jag har mina övermän så jag får inrikta mig på att ge mina jämnbördiga en match. Jag älskar det, jag ska inte vika mig en tum, jag ska ta i tills det inte finns nått mer att hämta tills syra sprutar ut ur porerna.

Jag är nog en självplågare ändå, men jag gillar det och jag älskar gemenskapen just kring ett stenhårt intervallpass i november. En sekunden är det likt slagfältet i Poltava och alla lampor du ser vill du bara springa ifrån och sticka ner med en bajonett, nästa sekund skrattar du tillsammans och peppar varandra.

Ligger där bakom Elin för att jag vet att hon är grymt jämn och jag tar rygg varje intervall som känns så fruktansvärt lång. Höglund är stark, korta vassa steg, men ojämn. Och den nya engelsmannen Mark verkar vara av det rätta virket, stål och aluminium. Han ger sig inte och knäcker mig fullständigt på sista intervallen. Olle peppar på sista rundan, ”kom igen nu Tranan” skriker han och får mig att lyfta några procent tills kroppen fullständigt känns som gummi.

Sista intervallen är klar och järnsmaken rinner till i munnen. Jag vet att jag gjort mitt yttersta. Två stenhårda pass två dagar i rad. Nu får det bli sängen.

Kan säga att jag knappt har kunnat gå upprätt i veckan. Träningsvärken sedan i måndags har varit som en märla i mina baksidor och säte. I onsdags kunde jag knappt sitta ner, bara stå upp, stilla stilla. Men det är konstigt att det är samma sak  varje år. I november och december är jag mer träningssugen än en nykläckt senior. Jag kan köra hur mycket som helst till jag fullständigt stupar och det är bara så skönt. Muskelfibrer som trasas sönder och samman och som läker ihop till dubbel storlek. Jag är en självplågare.

/Trötta Tranan

Comments

  1. TT>>kanske Hornborgarsjön är rätt element för dig??

Speak Your Mind

*

8 − 5 =